#20
The Impressions > People Get Ready
Curtis Mayfield hör till soulmusikens mest innovativa låtskrivare och sångare. Har man hört hans röst en gång så glömmer man den aldrig. Hans sällsamma förmåga att kombinera den distinkta rösten med stråkar, hypnotiska grooves och sin säregna wahwah-gitarr resulterade i att han blev samplad på otaliga hiphopskivor. Dessutom är han mannen som på allvar gjorde soulmusiken engagerad och socialt medveten. I slutet av 50-talet var Curtis en del av The Impressions, en vokaltrio med djupa rötter i gospel. En bit in på 60-talet var han Chicago-soulens huvudarkitekt och med singlar som ’Gypsy Woman’, ”It’s Allright’ och ’People Get Ready’ blev The Impressions ett av USA:s verkligt stora soulnamn. På köpet blev ’People Get Ready’ en av medborgarrättsrörelsens mest centrala hymner. Curtis har senare berättat att han var i ett djupt religiöst tillstånd när han skrev ’People Get Ready’. Inte så svårt att föreställa sig. Låten svävar fram och innehåller en känsla som dagens hudblottare inom soul och R&B inte kommer i närheten av att fånga, eftersom den tillhör en annan tid och plats. Vackrare än så här blir det inte.
#21
Eagles > Hotel California
Med albumet Hotel California utvecklade bandet sin countrysniffande folkrock till fulländad perfektionistisk pop och Eagles klev fram som en supergrupp för de stora arenorna. Titellåten, som är en av de mest omdebatterade i musikhistorien, upphör aldrig att fascinera. Det finns oändligt många tolkningar av textens betydelse och det beror nog på att texten är så vag att den kan fyllas med vad som helst, samtidigt som den innehåller tillräckligt många suspekta detaljer för att väcka nyfikenhet. Teorierna är många, bl.a. att hotellet är ett mentalsjukhus där kvinnan i dörren är en sjuksköterska som välkomnar patienten. Andra hävdar att låten symboliserar äktenskapet och ser kvinnan som den blivande hustrun som står och väntar i kyrkan. Textraden ”the varm smell of colitas” öppnar för att låten handlar om drogberoende (colitas är slang för marijuana). Slutligen finns det också en rad galna teorier om ett verkligt Hotel California som ska ha varit en kyrka som tagits över av djävulsdyrkare.
Eagles själva har inte varit så pigga på att förklara textens innebörd, utan de vill låta var och en skapa sin egen bild. På senare år har dock Don Henley medgett att texten är en kritik mot den överdrivna materialism och de excesser som de rika och berömda i Kalifornien vältrade sig i under 70-talet. Hotellet som man ser på albumomslaget är också The Beverly Hills Hotel.
Oavsett textens betydelse så är det en av de bästa och mest tidlösa låtar som gjorts. Den melankoliska reggaetonen, det starka bildspråket och Don Henleys fantastiska röst gör att ’Hotel California’ aldrig upphör att fascinera…
#22
David Bowie > Heroes
Åldras med stil finns det få manliga artister som har kunnat göra på ett så självklart sätt som David Bowie. Han har kunnat förbli stilikon från generation till generation på ett sätt som bara är ett fåtal artister förunnat. I mitten av 70-talet, inför gapande journalister, förkunnade Bowie att han hade för avsikt att flytta till Berlin.
”Jag är av samma uppfattning som Günter Grass att Berlin befinner sig i centrum av allting som händer och kommer att hända i Europa de närmaste åren.”
Uttalandet blev inte mindre kontroversiellt av att han vid det tillfället bodde i USA, där han just haft enorma framgångar med albumet Young Americans. Och därefter tog han sitt och pick och pack och flyttade till Berlin. Med sig hade han en viss Iggy Pop. Under en kreativ förlösning i Berlin, som saknar motstycke i rockhistorien, släppte David Bowie och Iggy Pop fyra klassiska album under ett och samma år: The Idiot och Lust for Life (Iggy Pop) samt Low och Heroes (Bowie), samtliga utgivna 1977. Bowie släppte senare också albumet Lodger, som tillsammans med Low och Heroes ingår i den så kallade Berlin-trilogin.
Producenten Brian Eno satte sin prägel på albumet Heroes med sitt karaktäristiska ljudlandskap, bl.a. med ödsliga gitarrpålägg av Robert Fripp. En slags andlig föregångare till både syntpop och new romantic. Den Enofierade elektroniska musiken blandat med en sångröst av Bowie, som aldrig har varit bättre, gör Heroes till ett av hans vackraste verk någonsin.
#23
Bob Dylan > The Times They Are A-Changin”
Enligt myten ska Dylans vän Tony Glover, i september 1963, ha besökt Dylans lägenhet där han fick syn på en hög med låttexter och poesi. Mycket hade fortfarande långa vägar kvar till att bli inspelade. Han fastnade vid textraden ”come senators, congressmen, please heed the call”, från det som skulle bli titelspåret på Dylans nästa platta och upprepade gånger frågade han Bob: what is this shit, man? Dylan ska ha ryckt på axlarna och svarat något i stil med, well you know this seems to be what people like to hear. Möjligen en förklaring till alla djupanalyser och ändlösa diskussioner om låtens innebörd då Dylan kanske inte menade så mycket med den.
Nästan femtio år senare säljs Dylans handskrivna text till ’The Times They Are A-Changin’ på auktion. Pappret med fyra verser nedtecknade med Dylans slarviga blyertsanteckningar gick loss för långt över två miljoner kronor.
The Times They Are A-Changin’, indeed…
#24
Aretha Franklin > Respect
Det finns inte nog med superlativ för att beskriva Aretha Franklins storhet, och då pratar vi inte om kroppshyddan. Aretha har betytt mer för svarta kvinnors position i musikbranschen än någon annan. Hon är en ständig förebild och ikon för generationer av soul- och R&B-sångerskor. Faktum är att hon sopade banan med dåtidens soulstjärnor, manliga som kvinnliga. Redan som åttaåring sjöng hon gospel i pappa baptistpredikantens kör och som artonåring fick hon skivkontrakt med Columbia, tack vare den legendariske talangscouten John Hammond. Det var emellertid först sedan demonproducenten Jerry Wexler i slutet av 60-talet lockat över den unga sångerskan till soulstallet på Atlantic som saker och ting hände. Wexler tog med sig Aretha ”hem” till Muscle Shoals-studion i Söderns skogar i Alabama. Där föddes The Queen Of Soul. Hennes inspelningar mellan 1967 och 1972 är helt enkelt den heliga sydstatssoulens absoluta höjdpunkter, däribland ’Respect’, som blev stridsropet för en hel färgad tonårsgeneration.
#25
Nirvana > Smells Like Teen Spirit
Sällan har ett rockband haft ett sådant inflytande på andra människor, hjärtan, sinnen och, inte minst, andra band som Nirvana. I slutet av 80-talet spretade den amerikanska rockscenen åt alla möjliga håll. Det krängde lite hit och dit och i skymundan byggde många gitarrockband upp en levande och framförallt alternativ rockscen. En scen som ärvde punkens skit-i-alla-andra-vi-gör-det-själv-anda, där musiken inte i första hand var en karriärväg utan ett sätt att skapa mening i tillvaron. När bandet fick kontrakt med storbolaget Geffen blev de den tändande gnistan för den största rockrevolutionen sedan punken. Albumet Nevermind förde upp trion från de sunkiga Seattle-klubbarna till såväl festivalscener, topplistor och radiostationer som tidigare bannlyst alternativ rock. Med den brutalt uppriktiga musiken, med distade gitarrer, Kurt Cobains sårbarhet och med god hjälp av MTV:s genomslagskraft blev bandet över en natt galjonsfigur för något som kallades grunge. Nirvanas korta karriär slutade tragiskt med Cobains död i april 1994, men riffet från ’Smells Like Teen Spirit’ ekar fortfarande…
Grande finale!
Sista kurvan innan upploppet…häng ut era vuvuzelas, släpp fendrarna, sätt rosévinet på kylning – nu återstår bara 25 låtar. I augusti 2009 startade 300-listan, en lista på de 300 bästa låtarna någonsin. En resa genom världens 300 bästa låtar som sträcker sig från 50-talet till 00-talet, via smäktande soul och R&B, över pop, blues, punk och reggae, till glam och arenarock. Den enda regeln är att det inte finns några regler. En bra låt är alltid en bra låt! Denna jätteelefant har naturligtvis tagit mycket längre tid än beräknat men nu närmar vi oss finalen, 25 låtar återstår!
Låt er väl smaka, låt åsikterna hagla, låt musiken flöda…
