Hoppa till innehåll

Kan Bruce gå på vatten?

september 16, 2008

Allt är som det brukar. Precis som tidigare. När vårt favoritunderbett från New Jersey besökt våra nordliga breddgrader och gett oss en överdos rock n roll.  Mer än två månader efter jordbävningen i Göteborg brottas man fortfarande med efterskalven och våndan efter Chefens spelningar i Sverige. En dubbel jävla smällkaramell med Bruce Springsteen & The E Street Band…Den oundvikliga frågan som man ställer sig efteråt: ”jaha, vad ska man se efter det här…?” Min Bruce-polare Calle satte fingret på känslan direkt efter lördagskonserten: ”nu kan man lika gärna kliva ner i träfracken…”

Vi var fem grabbar som den första torsdagen i juli åkte till västkusten i Gunnars minibuss, en bil som skapt för ändamålet, utrustad med dubbelt extra allt. Gunnar the driver, Calle, Johnny, brorsan och undertecknad. Redan i Södertälje, jag tror det var under introt till ”Backstreets”, smög sig den där speciella känslan in. Känslan om att vara på väg till något stort. Förväntansfullt.  Känslan bekräftades när vi tog en bensträckare i Bollebygd. Vi kliver ut ur en behaglig AC-tempererad bil och möts av en vägg med tropisk värme, precis som när man kliver ut på flygplanstrappan på sydligare breddgrader. Det var då jag förstod att det här kunde bli hur bra som helst. Och det skulle bli magiskt. 

Spekulationerna om öppningslåten började redan på torsdagskvällen. Buden var många, därför enades vi till slut om att satsa på varsin låt. I potten låg en box iskall rosado. Det var ju såklart hus i helvete att gissa rätt, speciellt då låtarna kastats om och bytts ut mer och mer ju längre turnén pågått. Ingen av oss lyckades naturligtvis pricka rätt. 
– Fan va grabbigt, sa en tjejkompis när jag försökte återberätta. Gissa låtar, hallååå! OK, so be it…

Strax efter nio på fredagen inleder Bruce och bandet med ”Born In The USA”, tre timmar senare klingar pubfesten ”American Land” av. En uppvisning i den svårbemästrade arenakonsten rock n roll. Men det skulle bli ännu bättre. Lördagens spelning var…helt sjuk. Det blev inte en konsert, snarare ett väckelsemöte. Pastorn själv på ett strålande humör med världens bästa band i ryggen! Vädret, publiken, inramningen, stämningen, allsången, låtarna…herre jävlar, låtarna! Oväntade pärlor som ”Night” (vilken öppning!), ”Backstreets”, Eddie Cochrans röjarklassiker ”Summertime Blues”, She’s The One” och en sällan spelad ”Drive All Night” som var svartare än sot. Endast två av de inledande tio låtarna var repriser från kvällen innan. ”Hungry Heart” redan som låt nummer fyra! Ullevi exploderade. Vi tittade på varandra och skakade på huvudet. ”Vad fan är det som händer”? Vi fick också kioskvältare som ”Promised Land”, ”No Surrender”, ”Darkness On The Edge Of Town”, ”Because The Night” och en livsfarlig ”Badlands” som kunde skickat ut kustremsan i havet…

…get it straight…
Poor man wanna be rich, rich man wanna be king
and the king ain´t satisfied till he rules everything
I wanna go out tonight, I wanna find out what I got
Now I believe in the love that you gave me
I believe in the faith that could save me
I believe in the hope and I pray that some day
it will raise me above these…Badlands

Och så extranumren…hur är det möjligt? Phil Spector-flirten ”Girls In Their Summer Clothes” och allsången i ”Thunder Road” som sedan transfereras över i ”Born To Run”, världens bästa rocklåt alla kategorier. ”The essence of rock n roll” som brorsan brukar säga.

Som avslutning förvandlades Ullevi till världens största dansgolv i den eviga Ullevi-klassikern ”Twist And Shout”. Sanslöst. Galet. Tidlöst. Av det dryga tiotalet gånger jag sett Bruce, med eller utan E Street Band, var lördagsspelningen fullt i klass med bägge de klassiska 85-spelningarna.
I efterhand var fredagens öppning med ”Born In The USA” och lördagens avslutning med ”Twist And Shout” rätt given. Precis som bägge de klassiska Ullevispelningarna för tjugotre år sedan. Cirkeln var sluten liksom. Och frågan är om vi kommer att få uppleva detta igen. Tidens gång har påverkat även E Street Band.  

Första gången jag fick upp ögonen för Springsteen var någon gång på våren 1981. Jag måste ha gått i åttan. Fram till dess hade det varit mest Kiss, Sweet, Queen, AC/DC, Thin Lizzy och Clash. Jag minns att vi hade en vikarie i musik, en ung tjej, som istället för traditionell musikundervisning lät oss lyssna på lite av hennes favoriter, bl.a. ”The River”-plattan. ”Hey, hey, hey…what you say, Sherry Darling”. Knockout redan under andra spåret. Kanske var det bara för att han hade det coolaste namnet jag hört. Bruce Springsteen. Vikarien berättade att han kallades för The Boss. Det var nästan ännu coolare.

Sommaren 1981 köpte jag dubbel-LP:n ”The River”. Familjen var på semester i Spanien och jag och brorsan besökte ortens lokala skivbutik. Jag minns allt som igår. Den tjocka, vänliga mannen bakom disken som till slut lyckades bläddra fram det enda exemplaret. Det stora LP-formatet, texthäftet och lukten av svart vinyl. Låtarna. De storslagna rockpärlorna och de ödsliga nattballaderna. Kort därefter införskaffades också ”Born To Run” och ”Darkness On The Edge Of Town”. Tidigare den våren spelade Bossen i Stockholm för två utsålda Johanneshovs Isstadion. Jag var inte där. Ett fotbollsläger kom emellan. Men det fanns botemedel…
Under sommaren inhandlade jag min första bootleg, ”Teardrops On The City”, en konsertupptagning från en av de två Stockholmsspelningarna. En otroligt påkostad trippel-LP med ett fantastiskt fint omslag med utvik. Konserten i sin helhet. Det ultimata substitutet om man inte var där. Studioplattorna är en sak att men det här var the ’real thing’. Öppningen med Creedence ”Run Through The Jungle”, allsången i ”Hungry Heart”, de många monologerna, den gripande introduktionen till ”Independence Day”, en avskalad ”Factory” och inte minst världens bästa ”Ramrod”.  Jag tog fram skivan häromdagen och slogs av hur länge sedan det var.  Tjugosju år. Typ en tredjedels liv. Fortfarande lika omtumlande. Fortfarande lika överväldigande. Man var där fast man inte var där, ungefär som Ulf Lundells klassiska ”en inställd spelning är också en spelning” i Hultsfred sommaren 1991.  Jo, vi var där och vände i Hultsfred, jag och brorsan.

Bruce Springsteen. The Boss. Chefen. Arbetargrabben med en katolsk uppfostran som upptäckte Elvis och som fick en gitarr av sin mamma, mot sin pappas vilja, som senare fick skivkontrakt och lanserades som den nye Bob Dylan i början av 70-talet. De två första plattorna mottogs positivt av recensenterna men sålde förhållandevis dåligt. Skivbolaget ville se resultat. Ett ihärdigt turnerande gav till slut viss utdelning då rockkritikern Jon Landau i maj 1974 skrev de idag klassiska orden ”I saw rock and roll future and its name is Bruce Springsteen”. Parallellt med turnerandet pågick arbetet med den viktiga, tredje plattan men det blev snabbt en tung uppförsbacke. Skivbolaget krävde en hit. Bruce och bandet kämpade förtvivlat med massor av tagningar av låtarna samtidigt som musiker byttes ut. En del av materialet slängdes. Bruce tappade fokus. Räddningen blev Jon Landau som gav Bruce och bandet vägledning efter ett fysiskt och mentalt stålbad för alla inblandade.  I augusti 1975 släpptes albumet ”Born To Run” som med all säkerhet räddade Bruce Springsteens karriär. Två månader senare genomfördes rockhistoriens smartaste PR-kupp då Bruce, samma vecka, var på omslaget till de bägge tidningarna Time och Newsweek, som bägge beskrev fenomenet Springsteen.  Än idag, mer än trettio år senare, anses ”Born To Run” vara en av de bästa rockskivor som har gjorts…

 

Jag har diskuterat Springsteen ett stort antal gånger genom åren med bekanta, vänner, musiker, journalister, frälsta och oinvigda. Alla har naturligtvis sin åsikt. De flesta ser honom som den svettiga killen i jeans, t-shirt och pannband som pumpar ut svulstig arenarock inför 50 000 åskådare. Andra ser honom mer som en lågmäld, svartklädd kille med munspel och gitarr, uppträdandes på små intima lokaler. Vad är det som gör honom så speciell, varför har så många ett förhållande till en artist som till skillnad från många andra mest framställer sig som en vanlig arbetargrabb, varför förvandlas hans konserter till väckelsemöten? Kan han gå på vatten?
Den gemensamma nämnaren brukar till slut heta trovärdighet, ärlighet och trygghet. Musik och texter till, för och om den ”vanliga” människan, i den ”vanliga” staden med de ”vanliga” vardagsproblemen. T-shirt och jeans, liksom. Springsteens musik handlar ofta om enkla vardagsbetraktelser om uppväxt, den eviga ungdomen, förhållanden, uppgörelsen med pappan, om människor som vill lämna sin hemstad för något nytt. Inte sällan används bilen som en symbol för frihetslängtan. Ofta finns det förlovade landet där i slutet på motorvägen, bortom krönet, i utkanten. De flesta kan relatera till det och finna sin egen tolkning och i det ligger en slags trygghet. En del menar dock att schablonbilden av Springsteen är en myt och att ”vanligheten” är en noga uttänkt strategi. Andra som försöker beskriva sin relation till Springsteen menar att hans musik har räddat dem.

There’s a dark cloud rising from the desert floor
I packed my bags and I’m heading straight into the storm
Gonna be a twister to blow everything down
That ain’t got the faith to stand its ground
Blow away the dreams that tear you apart
Blow away the dreams that break your heart
Blow away the lies that leave you nothing but lost and brokenhearted

The dogs on Main Street howl ‘cause they understand
If I could take one moment into my hands
Mister I ain’t a boy no I’m a man
And I believe in a promised land

Springsteen har alltid gått sin egen väg, kompromisslöst. Efter den kommersiella framgången, även utanför hemlandet, med ”The River” i början på 80-talet väntade alla på uppföljaren. Resultatet blev ”Nebraska”, en akustisk platta inspelad med en enkel portastudio i hemmet. Egentligen var inspelningarna ämnade som demogrunder för en ny studioplatta med bandet men istället växte ett akustiskt monster fram. Slutresultatet blev ett av hans mest personliga album, färgat av politik och samhällskritik, där han jämför sin egen uppväxt med hur det blev sen. En nattsvart, bitter, akustisk platta där Springsteen väver in Ronald Reagans rådande inrikespolitik med närgångna och tragiska berättelser om människoöden och förlorare som hamnat i samhällets utkant. På ”Nebraska” skriver han om avrättningar, brottslighet, arbetslöshet och orättvisor. En dödsdömd i titellåten. Två bröder på varsin sida om lagen i ”Highway Patrolman” (vars historia senare utgjorde manus till Sean Penn-producerade filmen ”Indian Runner”). Vi möter också den arbetslöse bilarbetaren som på fyllan blir en mördare i ”Johnny 99” samt killen som drömmer om lotterivinsten i ”Used Cars”. Kort sagt, tio historier framförda med en nerv och närvaro som gör att albumet i mina ögon är ett av hans absolut bästa någonsin.

Två år senare väljer Springsteen återigen en annan väg då elefanten ”Born In The USA” släpps. Springsteen är fortsatt kritisk till USA och Reagan i titelspåret ”Born In The USA”, förmodligen rockhistoriens mest missuppfattade och felciterade låt. Halva USA slängde upp nävarna i luften och skrålade patriotiskt att de var Born In The USA. Droppen var när Ronald Reagan försökte använda låten som valfläsk och uttalade sig offentligt med en önskan om att alla amerikaner skulle känna samma patriotism. Den som kan sin Springsteen vet att låten är en typ av protestsång riktad mot USA:s krig i Vietnam. Den handlar om en från Vietnam hemvändande amerikan som blivit fråntagen alla sina rättigheter och som inte känner igen sitt eget land längre. Grattis, Ron…lite som att ställa sig på Norra Stå iklädd Hammarby-tröja! En av orsakerna till alla feltolkningar och missuppfattningar är möjligen låtens majestätiska produktion och hejarklacksrefräng. Faktum är att låten skrevs redan under Nebraska-perioden, då i en akustisk version som bättre tjänar låtens budskap.

Efter titelspåret utvecklar sig plattan till en oemotståndlig cocktail av pop/rock med smittsamma popmelodier och en hel drös allsångsrefränger. Det var liksom dags för Springsteen att ta klivet in i arenarockens värld. Förvisso passade många av hans tidigare alster på stora arenor men på ”Born In The USA” var i princip varje låt en kommersiell singelhit, mycket tack vare låtarnas radioanpassade längd och uppbyggnad. Sju av plattans tolv låtar släpptes som singlar och albumets försäljning är idag långt över 20 miljoner. Många av låtarna bildar fortfarande stomme på konserterna. På plattan finns en rad pärlor som ”I’m On Fire” med en desperat åtrå och kåthet, den dystra ”Downbound Train”, finstämda ”My Hometown” samt dieseldoftande ”Darlington County”. En annan partyröjare och livefavorit, ”Glory Days”, berättar om minnen och hur det är att bli äldre. Men framförallt är det två av låtarna på skivan som lämnar ett djupare avtryck – den hoppfulla ”No Surrender” och Springsteens finaste kärleksbrev någonsin; ”Bobby Jean”. Det finns många teorier om vem ”Bobby Jean” handlar om, men för de invigda är det tämligen glasklart att sången är tillägnad Steve Van Zandt, som lämnade E Street Band under slutinspelningarna av ”Born In The USA” . Steve var inte alls nöjd med den kommersiella inriktning plattan tog och kastade in handduken för att spela med det egna bandet Disciples Of Soul. 
Skivan gör Springsteen till både megastjärna och massrörelse och är, kanske lite oförtjänt, den skiva som de allra flesta förknippar honom med. Världsturnén som följde blev en uppvisning i storartad muskelrock på jättearenor, med de för oss nordbor två legendariska ”när-Ullevi-gick-sönder-spelningarna” 1985.

We busted out of class
had to get away from those fools
we learned more from a three minute record
than we ever learned in school
(No Surrender)

Efter ett sexton månader långt korståg världen över med Born In The USA-turnén blev det av förklarliga skäl tyst, bortsett från liveboxen ”Live 1975-1985” som släpptes 1986. Ett slags bokslut över tio års turnerande, godis för många Springsteen-fans, åtminstone för de som inte redan var invigda i bootleg-världen. Många av hardcorefansen rasade dock över låtvalen och menade att det fanns åtskilliga bootlegs som var bättre. Själv älskar jag boxen av fyra anledningar: en sensationell ”Growin Up” där Bruce mitt i låten, med glimten i ögat, riktar några väl valda ord till sina föräldrar (i publiken) att släppa tankarna på att sonen ska bli advokat! Här finns också en vemodig, akustisk version av ”No Surrender” som lyfter låten till oanade höjder samt en ”Racing In The Street” där Roy Bittan och Danny Federici, på upploppet, spelar som om det vore det sista dom gör i livet. Slutligen – i avslutande ”Jersey Girl” – det korta saxsolot från Clarence som får tiden att stå stilla. Fortfarande.

Efter framgångarna med ”Born In The USA” och den efterföljande turnén blev Bruce The Boss med ALLT och ALLA. ”The cool rockin’ daddy of the USA” var nu världens största artist, ekonomiskt oberoende och gift med en fotomodell. Allt var frid och fröjd. Livet lekte. Inte. 1987 kom albumet ”Tunnel Of Love”, en käftsmäll mot alla som förväntade sig en gränslös hyllning till tvåsamheten. Historierna som målades upp på plattan var inte precis några ömhetsbevis, snarare ett blombud med en bukett tistlar. Dystra betraktelser, många framförda i balladform, över relations- och kärleksfrågor. Han är sällsynt skicklig på att skildra förhållandet mellan kvinnor och män, vare sig det är enkelt eller komplicerat. Här finns några av de mest gripande sångerna Springsteen någonsin skrivit (”Cautious Man”, ”Walk Like A Man”, ”Tougher Than The Rest” och spöklika ”Tunnel Of Love”). Själv har han sagt att huvudpersonen på plattan mycket väl skulle kunna vara killen som körde den stulna bilen i ”Stolen Car” på ”The River”.  Man skulle ha fattat. Det var ju inte så att han försökte dölja om vem eller vad det handlade om. Mycket riktigt, året efter var skilsmässan ett faktum. Slut. Finito. Paradoxalt nog markerar händelsen inte bara slutet på Springsteens 80-tal, utan även skilsmässan med E Street Band. Återföreningen skulle inte ske förrän sent 90-tal. Ett 90-tal som är en annan historia…

Jag gillar verkligen mycket i personen Springsteen, särskilt hur han själv lyfter sig till oanade höjder. Gång på gång. Det finns mycket att säga om Springsteen och mycket är redan sagt. Det finns de som säger att om inte Bruce Springsteen funnits skulle musikjournalister ha hittat på honom. Han är för bra för att vara sann…

Nej, Bruce kan inte gå på vatten. Men han kan nog hela människor…

Annonser
10 kommentarer leave one →
  1. greasylake permalink
    september 17, 2008 16:20

    Råcoolt med omslagen på time och newsweek, har aldrig sett dom förut mer än i making of BTR-filmen

  2. randallboggs permalink
    september 17, 2008 22:11

    Secretary of the brotherhood! Huvet på spiken…..från apelsintorget vid skivaffären 81, i näven den första av plattor vars låtar verkligen lärde oss mer än…., till årets chockbongekonserter på Ullevi. Hua.

  3. Olimo Santos permalink
    september 17, 2008 22:54

    Shit mannen!
    Coolt som satan, men har du dolda journalistdrömmar eller?? :-))
    Eller var det bara jag som inte visste att du skriver
    spaltmeter som en teleprinter!
    Har inte läst igenom allt än, skall göra det under morgondagen..
    Kul..
    Rock on!

    Olimo Santos

  4. Michel permalink
    september 18, 2008 13:13

    Mycket bra skrivet för en kille med räksallad i håret. 😉 Åh du, Snowy White ringde och sökte dig häromdagen. Take care.

  5. Olimo Santos permalink
    september 19, 2008 20:15

    Nu har jag läst!
    Satt egentligen och skulle logga in på Betsson för att spela lite på Manchester United, då der jag mailet med länken till din blogg…
    Visst fan..den måste jag kolla in, tänkte jag.
    Jag läste..och log igenkännande.
    Jag läste mer.. och började längta efter att sätta på Born to run!
    Min slutgiltiga kommentar…det handlar om kärlek!

    Jag fick en slags egendomlig närhet till ”The Boss”
    när jag i december 2007 stod nere vid kajen i Brooklyn och spanade över mot Manhattan.
    Jag inte bara förstod hur det kanske var att vara en arbetarkille från de där lite skitiga stadsdelarna i USA. Visst, han kommer inte från Brooklyn, men
    känslan fanns där lik förbannat! 😉
    Faktum är att det första jag tjackade när jag åter var hemma i Sverige vad DVD´n Bruce Springsteen in New York!

    Bloggen rockar, Springsteen regerar och jag bara diggar med!
    -Right on, man!

    Olimo Santos

  6. Magistern permalink
    september 20, 2008 11:32

    Såg också lördagskonserten i juli. Och kan bara understryka det du har skrivit. Magiskt är bara förnamnet…

    http://adjunkt.wordpress.com/2008/07/07/langt-fran-jobbet-part-2/

  7. januari 8, 2010 05:06

    Jag får rysningar när jag läser det här. Du sätter verkligen fingret på Ullevikänslan, trodde Markus Larsson sade allt med rubriken ”HERRESATANSJÄVLAR!!!” men din recension är strået vassare. Träfracken nästa, indeed!

    • Ramrod permalink*
      januari 15, 2010 21:03

      Tack för feedback. Stort att öht nämnas i samband med Markus Larsson som har en grym penna. Den euforiska känslan och energin efter Ullevi-spelningarna sommaren 08 levde man länge på. Tyvärr blev det inte riktigt samma energitillförsel efter trippel-våfflan på Stadion nu i somras…trots att nivån var ”nästan världsklass”. Vädret bidrog inte heller på samma sätt som i Göteborg…

Trackbacks

  1. First and Second Magic Night « Ramrod
  2. #201 « Ramrod

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: