Skip to content

#22

juli 26, 2011

David Bowie > Heroes
Åldras med stil finns det få manliga artister som har kunnat göra på ett så självklart sätt som David Bowie. Han har kunnat förbli stilikon från generation till generation på ett sätt som bara är ett fåtal artister förunnat. I mitten av 70-talet, inför gapande journalister, förkunnade Bowie att han hade för avsikt att flytta till Berlin.

”Jag är av samma uppfattning som Günter Grass att Berlin befinner sig i centrum av allting som händer och kommer att hända i Europa de närmaste åren.”

Uttalandet blev inte mindre kontroversiellt av att han vid det tillfället bodde i USA, där han just haft enorma framgångar med albumet Young Americans. Och därefter tog han sitt och pick och pack och flyttade till Berlin. Med sig hade han en viss Iggy Pop. Under en kreativ förlösning i Berlin, som saknar motstycke i rockhistorien, släppte David Bowie och Iggy Pop fyra klassiska album under ett och samma år: The Idiot och Lust for Life (Iggy Pop) samt Low och Heroes (Bowie), samtliga utgivna 1977. Bowie släppte senare också albumet Lodger, som tillsammans med Low och Heroes ingår i den så kallade Berlin-trilogin.

Producenten Brian Eno satte sin prägel på albumet Heroes med sitt karaktäristiska ljudlandskap, bl.a. med ödsliga gitarrpålägg av Robert Fripp. En slags andlig föregångare till både syntpop och new romantic. Den Enofierade elektroniska musiken blandat med en sångröst av Bowie, som aldrig har varit bättre, gör Heroes till ett av hans vackraste verk någonsin.

Annonser

#23

juli 24, 2011

Bob Dylan > The Times They Are A-Changin’
Enligt myten ska Dylans vän Tony Glover, i september 1963, ha besökt Dylans lägenhet där han fick syn på en hög med låttexter och poesi. Mycket hade fortfarande långa vägar kvar till att bli inspelade. Han fastnade vid textraden ”come senators, congressmen, please heed the call”, från det som skulle bli titelspåret på Dylans nästa platta och upprepade gånger frågade han Bob: what is this shit, man? Dylan ska ha ryckt på axlarna och svarat något i stil med, well you know this seems to be what people like to hear.  Möjligen en förklaring till alla djupanalyser och ändlösa diskussioner om låtens innebörd då Dylan kanske inte menade så mycket med den.
Nästan femtio år senare säljs Dylans handskrivna text till ’The Times They Are A-Changin’ på auktion. Pappret med fyra verser nedtecknade med Dylans slarviga blyertsanteckningar gick loss för långt över två miljoner kronor.

The Times They Are A-Changin’, indeed…

#24

juli 23, 2011

Aretha Franklin > Respect
Det finns inte nog med superlativ för att beskriva Aretha Franklins storhet, och då pratar vi inte om kroppshyddan. Aretha har betytt mer för svarta kvinnors position i musikbranschen än någon annan. Hon är en ständig förebild och ikon för generationer av soul- och R&B-sångerskor. Faktum är att hon sopade banan med dåtidens soulstjärnor, manliga som kvinnliga. Redan som åttaåring sjöng hon gospel i pappa baptistpredikantens kör och som artonåring fick hon skivkontrakt med Columbia, tack vare den legendariske talangscouten John Hammond. Det var emellertid först sedan demonproducenten Jerry Wexler i slutet av 60-talet lockat över den unga sångerskan till soulstallet på Atlantic som saker och ting hände. Wexler tog med sig Aretha ”hem” till Muscle Shoals-studion i Söderns skogar i Alabama. Där föddes The Queen Of Soul. Hennes inspelningar mellan 1967 och 1972 är helt enkelt den heliga sydstatssoulens absoluta höjdpunkter, däribland ’Respect’, som blev stridsropet för en hel färgad tonårsgeneration.

#25

juli 21, 2011

Nirvana > Smells Like Teen Spirit
Sällan har ett rockband haft ett sådant inflytande på andra människor, hjärtan, sinnen och, inte minst, andra band som Nirvana. I slutet av 80-talet spretade den amerikanska rockscenen åt alla möjliga håll. Det krängde lite hit och dit och i skymundan byggde många gitarrockband upp en levande och framförallt alternativ rockscen. En scen som ärvde punkens skit-i-alla-andra-vi-gör-det-själv-anda, där musiken inte i första hand var en karriärväg utan ett sätt att skapa mening i tillvaron. När bandet fick kontrakt med storbolaget Geffen blev de den tändande gnistan för den största rockrevolutionen sedan punken. Albumet Nevermind förde upp trion från de sunkiga Seattle-klubbarna till såväl festivalscener, topplistor och radiostationer som tidigare bannlyst alternativ rock. Med den brutalt uppriktiga musiken, med distade gitarrer, Kurt Cobains sårbarhet och med god hjälp av MTV:s genomslagskraft blev bandet över en natt galjonsfigur för något som kallades grunge. Nirvanas korta karriär slutade tragiskt med Cobains död i april 1994, men riffet från ’Smells Like Teen Spirit’ ekar fortfarande…

#26

juli 6, 2011

#26 Procol Harum > A Whiter Shade Of Pale
Mitt i brinnande ”summer of love” 1967, med den mest surrealistiska inledningsstrofen någonsin och ett snyggt ”lån” från Bach, dansade Procol Harum in på scenen med debutsingeln ’A Whiter Shade Of Pale’. Det tog bara ett par veckor innan förstaplatsen på den brittiska hitlistan var erövrad. Idag finns det över 900 inspelade  coverversioner av låten. När någon idag frågar vad sångaren Gary Brooker är i för bransch brukar han svara:
– Jag skrev en låt.

#27

juni 13, 2011

#27 Bob Dylan > Knockin’ On Heavens Door
En av de mest kända låtarna från mannen som gav rocken ett intellekt. Efter att maestro Zimmerman skrev låten till filmen Pat Garrett & Billy The Kid, har den spelats in av bl.a. Eric Clapton, Bryan Ferry, Antony & The Jonsons, Guns N’ Roses, Wyclef Jean, Avril Lavigne, Leningrad Cowboys och givetvis den ständige Dylan-tolkaren Roger McGuinn från The Byrds.

#28

juni 6, 2011

#28  Smokey Robinson & The Miracles > The Tracks Of My Tears
”So take a good look at my face,
you see my smile looks out of place,
if you look closer it’s easy to trace the tracks of my tears…”
Några av de mest geniala rader som någonsin plitats ner i en popsång. Ett romantiskt och bitande poppoem, anpassat till den klassiska popsingelns treminutersformat. Motown-hövdingen Berry Gordy upptäckte tidigt att Smokey Robinson inte bara var en gudabenådad sångare, utan även en skicklig kompositör och producent. Smokey blev så småningom Motowns vicepresident, och kom att jobba med bolagets flesta 60-talssjärnor.
Vad var det nu Bob Bylan sa om Smokey Robinson…?